enlitennea

årrh .. vi alla har någon gång under livet känt " ååh jag pallar inte mer, låt mig dö " , typ i den stilen. din mamma har, din mormor har, din pappa och hela släkten,yes. dina kompisar har, dina kompisars föräldrar har tänkt tanken, vissa mer, vissa mindre. jag vill inte påstå jag är värsta utbildade psykologen eller typ en person som vet allt osv blablalba.. men jag vet hur det känns att sitta i en situation som är svår att ta sig ur. En depression.Jag vet hur det är att vara riktigt deprimerad,hur det är att skära sig och vara självmordsbenägen.Det är inte lätt, nej. Även jag har känt den känslan att allt blir för mycket, kanske något stort bråk där hemma, missbruk inom familjen, vänner som glider ifrån osv.. jah allt det där. Jag vet hur den känslan känns,som att hela världen ska rasa samman, hela ens liv. Det är då som man ska kämpa som mest och det är då man aldrig ska ge upp. Det är då man ska sätta upp ett mål för själv, ett mål att sträva efter. Om man verkligen vill så kan man. svårt att tro men det är faktiskt sant. vissssssst är det svårt att tänka klart när man faktiskt mår jätte dåligt,och det känns som att man inte har någon alls kvar. Där finns ALLTID någon/något att leva för, alltid. Och du är aldrig ensam, det kommer alltid finnas folk omkring dig som bryr sig,men bara om du vill att dom ska finnas där..man får helt enkelt tänka om, tänka på ett posetivt sätt även fast det är jätte svårt, oavsett hur mycket skit som tynger ner, man lever bara en gång och den gången .. jag säger det bara, ta vara på den! man vet aldrig när slutet kommer. det kan vara långt borta men också illa nära inpå en.Det är oftast i denna åldern som man ibland kan känna att allt rasar , men kom ihåg att det e aldrig värt att ge upp. för man lever bara en gång, den gångne borde man ta vara på så jävla hårt, livet blir så som man gör det till. Så om du vill ha en lcykat och bra liv, well fight for it.annars kan du låta depressionen ta över dig så du blir fuckedup förstörd. du kommer ingenstans på det så det gäller att kämpa & aldrig ge up.jag vet hur skön känslan är att skära i sina armar & ben , det känns bra för stunden.meeeen sen.. efteråt ångrar man sig ALLTID .. fula ärr och allt. tänk på sommaren när man ska bada,sola och så.. hur kul äre att ha en massa blickar som riktigt stirrar ut en?jag vet även hur det känns det e inte kul,alls. man blir utstirrad till max.när ens kompisar ska krama en , " åh aj, kom inte nära " . det kommer svida och du kommer få ha långärmade tröjor på dig,byxor som täcker enda vägen ner till fötterna. och du kommer få gå runt med bandage,tänk så sjukt, ett litet skärsår kan förändra en hel livstid, det är helt sinnesjukt egentlgein, när man tänker efter. och det kan faktikst sluta på ett jääävla dåligt sätt, behandlingshem, psyk, mediciner mot allt, hit och dit, årh det är jobbigt, riktigt jobbigt, du kanske inte ens får sova ensam om det är så pass .. precis som att röka, när man väl börjar kan man inte sluta.. och dina föräldrar kommer gråta, ohja dom kommer gråta, dom kommer bli besvikna, dom kommer få skuldkänslor för att dom inte har kunnat göra något för att du inte vågat berätta förens det varit försent,dom kommer gråta 10 gånger värre än vad du någonsin gjort och kommer göra, för man vill såklart inte att ens barn ska hålla på och skada sig själv? neh, det finns inte ens för dom,det är inte ens tänkbart för dom. du kommer bråka med vänner, för det är inte alla som förstår, du kommer ha vänner som blir förbannade, för att dom inte vet hur dom ska reagera, för dom kan inte tänka sig själva i din situation, dom blir rädda, osäkra och vet inte vad dom ska göra.. iih det jobbigaste är på stranden på sommaren, alla kollar, och man blir helt enkelt bemött på ett annat sätt av folk som inte suttit i samma sits, dom stirrar ritkigt myket,dom snackar, men dom vet inte hur det känns.. i början kanske man tänker, ja okej jag skär mig,det blir ärr so what ? men det e inte så. konsekvenserna blir alltid samma. man måstebara inse det, 1 blir till 10 , 10 skärsår blir till 100 , ärren kommer föralltid sitta kvar, på 3 sekunder kan dom finnas över hela din kropp. jag kanske inte är världens bästa person och säga det men ja.. jag ångrar att jag skurit mig iaf, att jag mått riktigt dåligt osv.. det var riktigt svårt att ta mig ur det, jag klarade det inte riktigt fullt ut, jag sitter fortfarande fast men jag kämpar. mjo kanske ger upp ibland men jag ställer mig alltid upp ändå, eller försöker. det är alltid värt att försöka även fast det känns som att det är heeeeeeeeeeeelt meningslöst.. man måste helt enkelt bara tänka om. Tillslut går det, faktiskt.



heh söt bild.

TACK ALLA SOM GJORDE MIN KVÄLL IGÅR SÅ HIMLA AWESOME !
love 2 u all.

/ nealiten